fredag 6 november 2015

Vitus, franskt aluminium och de första fabriksramarna, del 1

Jag har ända sedan de introducerades 1979-80 gillat de franska Vitus 979 ramarna. De var väldigt udda för sin tid, både p g a sin vikt och sitt utseende, det senare framförallt tilltalade mig och gör så fortfarande idag. De har en smått tidlös design som gör att vare sig man monterar 80-tals komponenter eller moderna sådana på dem så ser det bra ut.
Vitus 979 var en av de allra första fabriksramarna som kom och de massproducerades i stora mängder vilket gör att de är ganska lätta att hitta fortfarande idag och att priserna ofta är relativt låga.

Det är roligt att forska lite i 979ans historia för den är ganska intressant. Vitus var fransmännens motsvarighet till Columbus och Reynolds dvs de tillverkade ramrör och det hade de gjort sedan tidigt 30-tal. Företaget hette egentligen Ateliers de la Rive och rörsatserna kallades Durifort, Vitus och Super Vitus. Det var fina rörkvaliteter och några som jag har egen erfarenhet av hette Super Vitus 971, 980 och 983. Alla förstklassiga rör som tålde att jämföras med allt annat som fanns.

I slutet av 70-talet vart man intresserad av att vidareutveckla aluminiumets fördelar, man hade väl sneglat lite på italienska Alan som tillverkat rena aluminiumramar sedan 1972 med stor framgång, och påbörjade ett samarbete med Pechiney som är Frankrikes största leverantör av speciallegerat aluminium bl a till flygindustrin. Man ska även komma ihåg att fransmännen var pionjärer inom området, de hade tillverkat aluminiumramar sedan 1900-talets början så de hade både kunskaperna och tekniken. Man slog sig även ihop med en annan gammal firma som var experter på att arbeta med precisionsgjutning i aluminium, Angenieux-CLB, mest kända för sina ultralätta bromsar.

1978 tog man patent på en ny metod för värmeaktiverad epoxi-bindning av rör i 5086 aluminium-magnesium legering med en tjocklek på 1.6 mm, Vitus 979 Duralinox som skulle monteras på precisionsgjutna interna 'klackar', gaffeländar, vevhus och broms brygga vilka tillverkats av CLB. Detta skulle ge en mycket styvare och mer hållbar ram än de tidigare "skruvade och limmade" banbrytande ramarna som tillverkades av italienska Alan. (Jag håller inte riktigt med!) Vitus broschyrer beskriver några av de andra fördelarna med konceptet:      

Sammanfogning eller bindning (bonding) är en teknik som ofta används inom flygtekniken av följande skäl: Den har ingen inverkan eller effekt på egenskaperna hos legeringarna som bildar skarven, i motsats till sammanbindning genom svetsning eller lödning,
D
en medger en jämn fördelning av stressfaktorer

Fogarna är tätade och skyddade
Det finns en viss elasticitet vilket reducerar stötar och vibrationer
De
mekaniska egenskaperna är utmärkta
D
et finns en hög grad av motståndskraft mot korrosion och mot åldring
Dessa limmade/b
undna konstruktioner ger utmärkta resultat, förutsatt att den yta som skall förenas noggrant förbereds innan limmet appliceras, att det rekommenderade förfarandet följs noggrant och att tid tillåts för härdning, att de viktbärande ytorna liksom skarvarnas ytor är tillräckliga och utformade så att mängden lim i dem kan styras exakt.

  
Den speciella byggmetoden skapade en kooperativ joint-venture av olika franska tillverkare i hela produktionsprocessen. Vitus designade och producerade 979 Duralinox rören, gaffelbaljorna, själva styrhuvudet (!) och sitt- och kedjestagen. Angenieux-CLB de precisionsgjutna integral muffarna/​​klackarna, vevhuset, gaffelkronan, gaffeländarna och bakbromsbryggan.  
På grund av de speciella byggprocesserna som skiljde sig helt från konventionell stålramstillverkning, beslutades att man skulle koncentrera själva monteringen av ramarna till Bador SA, ett av Frankrikes ledande aerospace (flyg)företag (leverantör till Airbus, Boeing och andra), vilka också var pionjärer inom tidiga tillämpningar av bindningslegeringar och kolfiberanvändning.  
Bador anpassade sina flygspecifika tillverkningsmetoder för värmeaktiverad epoxy bindning för att montera Vitus ramrören och CLB's ramkomponenter till färdiga ramar.

Med 979an introducerade man ett nytt koncept på marknaden, en ram som var relativt enkel och snabb att tillverka och följaktligen kunde produceras i stora mängder. Det var en stor skillnad mot det hantverks-mässiga, tidskrävande sättet att tillverka ramar, ofta en eller ett par i taget, som var nästan allenarådande på den tiden. Visst fanns det volymproduktion då med hos de stora fabrikanterna som Bianchi, Raleigh, Peugeot m fl men hos Vitus gick det mycket fortare och blev billigare. Man sålde mycket under sitt eget namn men ramarna gav också upphov till mängder av s k butiksmärken.
Bador producerade ett standardiserat sortiment av ramar, vilka annars var identiska, och de fick dekaler för de flesta av de viktigaste franska cykelmärkena som Motobécane, Gitane, Liberia, Bertin, Mercier och Peugeot, antingen som ramar eller kompletta maskiner, i de senare fallen utfördes den slutliga monteringen  hos cykelföretagen själva.  
Och många andra hakade snabbt på, man kunde ju erbjuda det senaste vad gällde tävlingscyklar utan att ådra sig de risker och kostnader för design, utveckling och tillverkning som detta innebar. Känns konceptet igen? Merparten av dagens ramar tillverkas på det här sättet, oavsett vad det är för dekaler klistrade på dem.