lördag 14 mars 2015

Specialdelar från förr

På dagens tävlingscyklar är det mesta i komponentväg gjort för att fungera ihop som enheter. Modern cykelteknik påminner mer och mer om modern bilteknik, alltmer elektronik och moduler som byts istället för delar som mekas.
På 70- och 80-talen var det helt annorlunda, det var inte lika specialiserat som idag utan man kunde relativt problemfritt använda sig av en mängd komponenter från helt olika tillverkare och bygga ihop en riktigt personlig cykel.

Givetvis fanns det vissa parametrar man måste hålla sig till vad gäller gängor, diametrar och annat men på det hela taget var det på den här tiden mycket lättare att mixa delar än vad som är fallet idag och många fabrikanter liksom cyklister blandade också friskt mellan olika märken. Franska Motobécane är ett bra exempel på detta.
Eftersom det bara fanns friktionsväxling så var det väldigt lätt att blanda växelkomponenter, kransar och kedjor från olika tillverkare som exempel.
En missuppfattning som en del har idag f ö är att bara för att det är ett italienskt cykelmärke så måste man absolut ha Campa eller andra italienska delar monterade för att bygget ska stämma. Så var inte fallet alls, italienarna använde japanska och franska delar också.

Där existerade många små komponenttillverkare som kompletterade de större på ett mycket bra sätt. Flera som Omas som nämns härnedan hade tidigare legotillverkat delar till Campagnolo men marknadsförde nu egna produkter.
De här små firmorna som tillverkade specialdelar hette Omas, FT Bologna, ALES, Cascella, PMP m fl. En av dessa kallades Cobra. Cobra tillverkade huvudsakligen verktyg av hög klass för professionella cykel-mekaniker men de gjorde även annat som t ex lättade trimningsdelar i aluminium eller titan som skulle ersätta de vanliga originaldelarna då man var ute efter att få en så lätt cykel som möjligt, jo, det fanns weightweenies då också.

Men man tillverkade även ett styrlager och ett vevlager av mycket bra kvalitet som ett fullgott komplement till Campagnolos eller Gipiemmes lager.
Styrlagret var snarlikt Campagnolo Super Record fast med en aning kantigare design, det var uppbyggt på samma sätt i duraluminium och stål men med det undantaget att Cobran levererades med lösa kulor.
Konceptet med lösa kulor i lager kan f ö vara värt att gå in på här; man tar bort kulringen, vars funktion enbart är till för att uppnå en snabbare montering då kulorna hålls ihop, och ersätter den med lösa kulor som man trycker fast i fettet. Fördelen är då att man får in ett par kulor extra vilket ger ett starkare lager. Jag använder ofta lösa kulor i den nedre styrlagerskålen där påfrestningarna är störst och sen den vanliga kulringen i den övre. Om man har råkat få broms på styrlagret (autopilot) så går det ofta att lösa genom att ta loss den nedre skålen, vrida den lite och återmontera och sedan ladda med lösa kulor. Förutsatt att man inte kört slut på lagret innan då förstås.
Vevlagret hade den fördelen att det hade båda skålarna justerbara som synes, alltså ingen fast högerskål som är det normala. Fördelen är att man då kan finjustera kedjelinjen på ett smidigt sätt. Lagret var uppbyggt med maskinkullager som gav en mycket fin lagergång och levererades med superlätta vevaxelbultar som ni kan se på bilden. Man monterade vevarmarna först med vanliga stålbultar och använde dessa sedan som pricken över i så att säga! Bilderna på vevlagret har jag fått låna av Kalle Magnusson i Göteborg

Slutligen, inte att förglömma, så tillverkade man även ett klassiskt flaskställ som alla vi som tränade och tävlade på 70/80-talen kommer ihåg mycket väl! Gjort i aluminium och plast, superlätt, och det fanns i silver och svart förstås men även anodiserat i en mängd olika färger.


måndag 9 mars 2015

Il Ciclismo - CONI bibeln

För många år sedan fick jag av vännen Battista Simonato, som importerade Pinarello till Sverige, låna ett exemplar av en bok från 1968 som på den tiden ansågs vara den bästa manualen vad gällde tävling, träning, kost och material.
Det var den sk CONI-bibeln. CONI står för Comitato Olimpico Nazionale Italiano m a o Italiens Olympiska Kommité och de gav i samarbete med FCI, Federazione Ciclistica Italiana - Italienska Cykelförbundet, ut denna bok kort och gott kallad Il Ciclismo.
Det är en tjock lunta med massor av råd och tips om allt en tävlande och tränande cyklist behövde veta och det var mycket roligt att ta den och jämföra hur man såg på sporten då och nu.

I alla fall, tekniskt road som jag är passade jag på att kortfattat skriva av den tekniska biten som en jämförelse och den tänkte jag nu passa på att ta upp här på bloggen, alltså cykelteknik från 1967/68;

Något man ska veta innan man läser detta är att Cino Cinelli var FCI's ordförande på 60-talet och han sponsrade FCI med cyklar, ramar och annat liksom Tullio Campagnolo med komponenter. Och kom även ihåg att det är länge sedan jag skrev av den här informationen.

Man använde sig alltså framförallt av Columbus rör som SL och SP (för dem över 70 kg), Falckrör och även givetvis Reynolds 531rör, de senare användes av t ex just Cinelli liksom Masi och Pogliaghi.
Måtten på dåtidens ramar var ofta, sett med dagens ögon, rätt långa t ex kunde front - center vara mellan 59-62 cm liksom center - bak 42-44 cm. Hjulbaserna var ofta på 1 meter eller mer. Där framhålls bl a att man även kan löda på fästen för växelreglage, wireförare och stopp, vilket alltså inte var det vanliga då.

Campagnolo Record vevaxel fanns även för kilbultar. Record vevparti med vevlager med plasthylsa fanns redan både för strada som pista. Record Strada och Pista pedaler fanns även med tandad överkant, kallades dentate.
Man använde sig av framförallt Simplex eller Campagnolo växlar,  t ex gamla Gran Sport med metalltrissor med kullager. Nuovo Record klassiska bakväxel kom just då med tandade plasttrissor, den såg helt annorlunda ut mot det som existerade. Framväxlarna var typ gamla Record och Gran Sport.

Man körde med fast krans sedan gammalt på vårträningarna, fissato (fixie är alltså inget nytt egentligen!) mellan 12-24 kugg, 3/32"  eller 1/8" kedja, 6-10 kugg för blockkedja. 44/45-22 var agile e potente, 44/45-20/21 solo potente, 44-23 solo agile.
Man använde sig av enkel frikrans (single-speed), men även 3/4/5-delade Regina Gran Sport Corse frikransar. Det existerade redan 6-delade kransar också.
Utväxlingen för blockkedja var 20-28 fram, 6-13 bak. Normalt annars var 40-56 fram och12-26 bak.

Fälgar tillverkades av Fiamme, Nisi, Martano och Ambrosio och där fanns endast tub d:o. Vikterna var superlätta (270 gr), lätta (300 gr) och kraftiga (350-400 gr). Landsvägsbredden var ofta 21 mm, bana 19 mm. Landsvägsfälgar hade ofta försänkningar mellan nippelhålen, en del även räfflade sidor. En specialfälg för bana/tempo gjordes av tyska Scherens, i duraluminium med träfyllning! (220 gr)

Ekrar var för det mesta inte reducerade utan jämntjocka, 1.8 eller 2.0 mm. På landsväg var standarden 36 hål - 3kors - 1.8 mm. Även bansprinters använde 36 hål, annars var det vanligt med 24/28/32 hål vid för-
följelselopp och liknande. Ibland användes även 40 håls p g a centrifugalkraften. Det existerade flera olika hjuldiametrar som 670/680/690 mm.

Där fanns Campagnolo Record låg- och högflänsnav, även d:o från Simplex som då vid den tiden gjordes i Italien. Där fanns Cinelli Bivalent snabbkopplingsnav med Regina krans, samma nav kunde användas både fram och bak, 5-delat med SKF maskinkullager bak.

De vanligast förekommande bromsarna var Universal m 180, m 185 (65-84 mm) och m 61 (centrumdragna) samt Mafac Top 63 och Racer. Flaskställ typ TA 215 på nedre ramröret hade precis börjat komma i ropet. Silca levererade rampumpar som användes med Campagnolo nippel.

Cinelli stod oftast för styren och styrstammar, låg poco profondo (64) för stayer och tandem, medeldjup
a cassetta (63) för landsväg och förföljelselopp, djup profondo (65/66) för sprinters och landsväg, djup profondo (67) pista. Rak (landsväg) eller sluttande (pista) styrstam, typ 1/A, fast med uppskjutande fästbult.
Cinelli gjorde även Unicanitor sadlar med stolpe som var ställbara och perforerade. Campagnolo tillverkade sadelstolpar typ Record, 130 mm var det normala, 180 mm ansågs extralångt! Det säger en del om den dåtida uppfattningen av ramhöjd dvs man använde högre ramar än senare på 70-& 80-talen. Stolparna var på mellan 24.4 - 27.2 mm diameter. Även  Simplex tillverkade en fin stolpe med s k Juyfäste vilket gjorde att den kunde microinställas.

Man använde förstås uteslutande tubdäck, dessa skulle lagras ½ - 1½ år innan användning, man ansåg sig ha behov av ett lager för olika typer av banor och väderförhållanden. Bredden varierade mellan 26-30 mm, det normala var 28 mm. Bandäck var i siden s k Seta för cement, det normala (140-160 gr), Seta Extra för fin bana (110-130 gr) och i bomull för träbana p g a dennas svikt.
På landsväg körde man med 370-400 gr för träning, 320 gr för cross, 250 gr för vanlig landsvägsåkning (normalt än idag), 180-200 gr för tempokörning.
Vid etapplopp användes olika vikter beroende på hur etappen såg ut förstås, t ex 300/320/350 gr allt eftersom.
Där fanns också olika mönster, slick för bana, fiskben/diamant/ribbat för landsväg, det senare framförallt på bakhjulet. Fabrikaten var framförallt Clément och Pirelli.

Slutligen ett typiskt exempel på en dåtida tävlingsramram; en Cinelli Strada m a o en Speciale/Super Corsa. Mässingslödd i Columbus SL eller SP rör, även i mix vid custom, egna pressade mediumspetsmuffar (Cinelli hade nyligen börjat introducera s k microfusionemuffar), inga som helst lödfästen, eget vevhus urtaget med wireförare lödda under (eller ovanpå). Inbuktade oval-runda kedjestag, Campagnolo 1010 smidda gaffeländar, långa bak, rak bromsbrygga, koniska sittstag med rak infästning bak s k integral aero! d.o. Helt flat external krona, (fanns även med sned aero integral d:o) med oval-runda baljor, urtagna långa inre förstärkningsblad. I silvergrå metallic med kromade muffar/krona/gaffeländar, dekaler i svart-rött-vit relief, VM-färgband runt sadelröret, badge där och på styrhuvudet.

Man kan alltså säga att det var mycket som var annorlunda förr, men man slås av att det faktiskt finns mycket av detta som används även i dagens högteknologiska cykelsport.