lördag 27 december 2014

de Visini - la storia

de Visini är ett märke som de flesta i Stockholm med omnejd känner till om de cyklade på 80-talet. Fina, välarbetade ramar i den klassiska venetianska skolan utan alltför mycket flash och prål.
Killen som tog hit dessa till Sverige heter Georgij Gefwert, Jojje eller Chicken allmänt kallad. Som relativt nybliven och entusiastisk cyklist hamnade han i Vicenza i slutet på 70-/början på 80-talet och fick gå i lära hos en av traktens legendariska cykelbyggare och framförallt tränare, Tarcisio de Visini. Han fick lära sig hur man arrangerade verkstaden och hur man preppade och byggde upp en ram från grunden i detalj, kunskaper som han tog med sig hem till Sverige och Stockholm där han öppnade en cykelaffär rätt så omgående och det var där jag stötte på Jojje i början av 80-talet. Och vi syns fortfarande och pratar cykel än idag.

Tarcisio de Visini föddes 22 december 1919 i Vicenza. Han började arbeta på allvar som cykelreparatör då han var 16 år 1936. Passionen för cykel och cykelsport fanns där redan från unga år och då han hade problem att hitta bra ramar/cyklar som passade honom exakt beslöt han sig för att börja bygga dem själv.
1937 skrev han in sig i Veloce Club Vicenza och hans första seger var i distriktsmästerskapet, Campionato Provinciale Giovani Fascisti och denna skulle följas av flera andra segrar, bl a i Trentino. Hans arbete gjorde dock att han fick dra ner på tävlingsverksamheten så småningom och andra världskriget började dessutom under den här tidsperioden vilket påverkade allting i negativ riktning.

1952 öppnade Veloce Club Vicenza en ny klubblokal på Corso Padova, alldeles i närheten av de Visini's affär och han beslöt sig för att komma tillbaka och bli medlem igen.
Han visade snabbt sin kapacitet inom föreningen och från det att Tullio Campagnolo blev orförandebytte föreningen namn till Campagnolo Veloce Club Vicenza. Tarcisio biträdde styrelsen först som sekreterare och sedan som sportchef, instruktör, kassör mm för att slutligen hålla positionen som vicepresident. Han, Tullio och Valentino Campagnolo var nära vänner.

Klubben rönte stora framgångar i de röd-vita tröjorna, som exempel 117 cyklister registrerade under ett enda år och man organiserade 17 tävlingar. Med start i slutet av sextiotalet, under Tarcisios ledning utvecklades många cyklister som visade sig hålla mycket hög klass.
För att nämna några framstående namn som gick från amatör till professionell: Imerio Massignan, Tiziano Galvanin, Albano Negro, Giovanni Battaglin, Luciano Loro, Armando Lora, Alberto Nazzareno, Lucillo Lievore, Gianni Zanon, Fabio Baldato med många fler.
 
Laget han dirigerade som direttore sportivo återgäldade med många viktiga segrar, totalt cirka sjuttio stycken, en mängd fina placeringar, flera guldmedaljer, troféer mm mm.
I slutet av hans viktiga idrottskarriär, bildade Tarcisio en cykelskola för barn som ville åta sig att pröva denna svåra men underbara sport, något som han är ihågkommen för i Vicenza än idag. Tarcisio de Visini dog tyvärr i Januari 2008 vid en ålder av 88 år.


Detta var lite kort historien om personen Tarcisio de Visini. Förutom de sportsliga åtagandena så drev han dessutom då en cykelaffär med ett eget märke som vi känner till och han hade direktkontakt s a s med Campagnolo, fabriken låg alldeles bredvid och klubben fick ofta agera testpiloter åt dem.
Han utformade en av de första kommersiellt tillgängliga trainers (vad jag vet åtminstone) kallad Tecnirullo där man kunde köra med sin egen cykel, annars fanns bara de vanliga rullarna att tillgå.
de Visini ramarna byggdes troligtvis åt honom av någon av de många 'terzisti' dvs legobyggarna som det fanns så många av därnere. Som sagt mycket välgjorda ramar med fina detaljer och finish, kommer ihåg speciellt ramar i Columbus SL eller Zeta rör som kom i vinröd eller mörkblå cromovelato finish, mycket snygga. 









fredag 22 augusti 2014

Då och nu

Jag har cyklat i så pass många år att jag har provat det mesta inom denna mångfacetterade hobby, sport, fritidsnöje..kalla det vad ni vill, som cykel är.
Något som jag tycker är intressant, är att använda gamla tekniker och koncept och jämföra med det som är  modernt idag för att de facto se skillnaderna och själv jämföra vad som fungerar bra eller mindre bra. Det som slår mig många gånger är att trots att skillnaderna givetvis finns där så är de, åtminstone för mig, ofta ganska små.

Det var ganska länge sedan jag cyklade med clips och remmar men nu i sommar har jag kommit att använda mig av dessa en hel del. Beror dels på att jag har flera äldre cyklar där sådana pedaler passar bättre än de clipslösa, dels också på att jag tycker det är skojigt att kunna gå tillbaks och jämföra.
Man får köra några pass innan man fått till skons position perfekt och i mitt fall får man pilla lite med mellanlägg och annat för att få clipsen att sitta rätt utan att klämma foten, men det var så det var jämt förr så det var egentligen inget nytt och ovant, jag hittade rätt lägen ganska snabbt.

Clips, (Obs! inte korgar) fanns/finns normalt i tre olika storlekar - small, medium och large. Hur man sedan vill ha foten positionerad på pedalen är väldigt individuellt betingat och ofta får man stoppa in några brickor mellan clipset och pedalen för att få de där millimetrarna man vill ha.
Remmarna sedan är ofta ganska långa och där finns olika sätt att montera dem bl a beroende på hur hårda och styva de är. När man provat in rätt längd så klipper man av ändarna och skruvar på ett stopp som har dubbla funktioner - dels fungerar det som ett grepp när man tar tag och drar åt remmen och dels som ett stopp när man trycker på spännet och släpper upp/ut remmen så man kan få ut foten.

I alla fall, jag har framförallt använt mig av ett par suveräna pedaler under den här säsongen, ett par Campagnolo Croce d'Aune TBS. Oerhört fint gjorda med Campas berömda finish och en fantastiskt fin lagergång så kan jag inte annat än gilla dem!
Dessa, liksom Record TBS, var de sista pedalerna Campagnolo tillverkade för clips och remmar och de kom ut på marknaden 1988/89 och de är utan tvekan de bästa sådana de gjort. Jag har här nedan plockat in lite teknisk info från Croce d'Aune broschyren;

"..TBS; Triple Bearing System reducerar axellängden vilket ger en mer effektiv överföring av energi och ökar även lutningsvinkeln vilket medger bättre kurvtagning. Axellängden har reducerats till 60 mm.
I den yttre änden av pedalen har man använt sig av rullager för att ta upp det vertikala trycket i den här delen, medan en dubbel serie av 1/8" sfäriska kullager i den inre delen av pedalkroppen tar det inre vertikala trycket och samtidigt bibehålls en lateral stabilitet.
Med den minskade diametern på rullagren i ytterändan och den avsmalnande formen på pedalkroppen så har lutningsvinkeln ökats väsentligt. Standardpedaler är begränsade av en vinkel på 28 grader i en kurva. Croce TBS kan köras igenom kurvan i 34 grader, vilket betyder högre fart igenom skarpa kurvor både i criterium lopp som vid utförskörning i bergen.
De två inre serierna av kullager kan justeras för att undvika glapp utan att medföra en ökad friktion. En fett 'port' eller hål finns på pedalens kropp och den medger att fräscht fett trycks in vilket spolar ut det gamla fettet utan behovet av en komplett service av pedalen. Pedalaxelns skuldra, nära vevarmens gängor, har fått en koniskt expanderande profil vilket resulterar i en vidare kontaktyta mellan pedal och vevarm för en effektivare överföring av kraft..."

Som ni ser på bilderna så kan man montera standard-clips på dessa pedaler vilket är en klar fördel i mitt tycke, clips slits fort och blir lätt fula och ihoptryckta då de ofta kommer i kontakt med asfalten och då är det bra att kunna montera på vad man vill och inte behöva leta efter specialdelar.
Remmarna kom ihop med pedalerna och är standard Campagnolo från slutet av 80-talet med en bredare del som inte skär in riktigt på samma sätt som vanliga remmar. Mycket bra kvalitet som vanligt.


 


Förr så varierade kvaliteten på skor ordentligt, de har blivit klart mycket bättre idag. Jag har flera äldre skor, men de jag använder mest är ett par Adidas Eddy Merckx Comp från 80-talets första hälft. Med dessas suveräna microjusterbara klossar så uppnår jag en lika bra och effektivt kraftöverföring som med ett par moderna Look eller SPD pedaler.

När man kört några vändor och vant in sig så allt sitter som det ska så är skillnaderna ganska små. Inte så konstigt i o för sig, de cyklade knappast sämre förr då clips och remmar var allenarådande och tittar man på bansprinters idag så använder de fortfarande systemet då de vill vara säkra på att sitta fast ordentligt med fötterna.
Sammanfattningsvis kan jag säga att clips och remmar återigen kommer att ingå i min samling av komponenter som jag använder dagligen även i framtiden, de fyller sin funktion lika bra som clipslösa system och påverkar definitivt inte mitt cyklande negativt på något sätt vilket också är roligt att återupptäcka.